Idag hände det jag har varit mästare på i alla mina skolår men har lyckats undvika den här terminen. 

Jag hade knappt vaknat när jag tvingade mig upp ur sängen för att smyga in i Saras rum och rycka lite i hennes lilltå. Det var min tur att vara väckare. Vi möttes utanför toaletten en stund senare och konstaterade att det här var en riktigt trött dag. 20 över 7 var båda färdiga och redo att gå ner till den goda frukosten som vi varje dag får avnjuta. Tio minuter kvar tills vi kunde inta frukostbordet. När vi kom ner satt Lovisa redan vid bordet i vårt hus och pluggade. Oj, vad ambitiöst tänkte jag och tittade lite slött på klockan, sådär som man gör, tittar men inte registrerar. Under tiden som vi satte på oss skorna funderade jag på vad klockan egentligen var, när jag inte kunde påminna mig tittade jag igen. Lite nogrannare den här gången. Då kom chocken! Klockan var halv 9 och morgonens lektion skulle precis starta.
-Sara, klockan är halv nio!
Blickarna som byttes innehöll stressen av att komma försent till Tobbes lektion, men kanske mest av allt besvikelsen över den missade frukosten. Tysta gick vi snabbt tillbaka till rummen för att hämta våra grejer och gå direkt till FN-kunskapen med tomma magar.

Väckarklockan var felinställd. För att se något positivt så kommer nog Sara inte att låta mig ha väckarklockan någon mer dag och att under morgondagens frukost kommer jag att njuta dubbelt så mycket.