Emma

"Jag springer över till Frida och leker lite", "jag går till tvillingarna och ser om dom är hemma", "jag går till Annika och frågar om vi kan leka". Besöken var alltid spontana när man var liten. Sen växte man upp och köpte en kalender. Först för att glömma bort att man hade en och fick istället skriva i efterhand. Nästa år köpte man en för att skriva men ändå glömma att titta i den. Nu har man en kalender för att skriva och uppdatera sig var och varannan timme för att inte glömma något.

Att spontanbesöken blivit färre har nog att göra med att man inte vågar störa någon. Alla är ju så upptagna jämt, eller? Svängde faktiskt förbi Sara idag bara för att jag kände för det. Och tro det eller ej, jag störde bara hennes kinesiskaplugg. Men vad gjorde det? Det blev ju kul snack och kaffe.

För ett kort "hej", en lång fikastund eller kanske en film. Fler spontanbesök i framtiden, oavsett avsikt!

Nu är tiden då känslorna i kroppen blandas som om de låg i en mixer på full effekt. Tanken på att splittras från de som står mig närmast, de som känner mig utan och innan, de som får mig att skratta, gör att tårkanalerna retas och vill släppa ifrån sig sånt där blött. Tanken på att slippa gå i skolan gör att fjärilarna i magen har disco, inga tryckare här inte. Tanken på att det är fruktansvärt många skolarbeten kvar får stressen att löpa amok och störa sömnen.
   Men just när blandaren är påväg att stängas av på grund av överhettning kommer ett sms och plötsligt sitter jag där på Brickebergsrestaurangen med dom bästa och bara får finnas en stund. åh, vad jag kommer att sakna dessa stunder.

---

Mamma drog en skön kommentar idag.
Jag satt och kollade på "blood in, blood out" när mamma ringer och frågar vad jag gör. Svaret blir såklart att jag tittar på den ovannämnda filmen och då kommer en lite otippad kommentar, "Jaha, är det en såndär mens film?" Haha, riktigt kul var det.

Lite smått sol-desperata tog jag och Moa oss ut i skogen för att kunna sola topless för att undvika vita ränder inför 2 stora dagar med klänningar som kommer att visa mycket hud. Som tur var hade Moa på sig klackskor (låga men ändå klackskor) för att inte känna sig allt för skogsmullig.

Första hållplatsen blev ett gärde i skogen. Efter 5 sek på filten var både jag och filten täckta av små hoppande kryp (smart Emma.. torkat gräs, såklart att det är massor av smådjur!) . Vi påbörjade en förflyttning, till en plats jag var osäker på om den fanns, en kulle längre in i skogen som jag fikade på en gång när jag var liten. Vi traskade på rakt in i skogen, över stockar, diken fyllda med vatten och torkad mossa. Moa med sina klackskor och lilla svarta handväska och jag med mina vita, nytvättade tygskor och datorväskan.
   Och där fanns den, min fikakulle från förr ! Solig och relativt platt längst upp. Än en gång viktes filtarna ut och där låg vi med våra skolböcker mitt i skogen. 
   Ett skrik från Moa och platsen brevid mig var plötsligt tom. Sympatisk som jag är for jag också snabbt upp från min plats och undrade lite smått nervöst vad det var. Där låg den. Ormen. Två decimeter från filtfliken som Moa, för bara några sekunder sen, haft sitt huvud på. Spända och med en lätt rädsla i rösten började vi diskutera om det var en huggorm och hur vi skulle få bort den. Nervositeten ökade när ormen endast reagerade genom att lyfta huvudet när matteboken, med en duns, landade 2 cm från den. Efter ett samtal om hur en huggorm ser ut egentligen (det var förmodligen var en huggorm) och hur man får bort den och ett försök till att skrämma den med en toarulle slingrade den sig vidare in i skogen igen. Nervöst placerade vi oss på filtarna igen och försökte fånga lite sol. Stunden var inte lång innan vi resta oss och åkte hem istället.
   Ännu ett djur möte dök upp påvägen hem när vi hittade en död mus vid vägkanten. Inte lika spännande som den slingrande varelsen men ändå ett möte. 
  

Förmodligen kommer vi inte ut i naturen på ett bra tag om man inte räknar skytteparken eller gräsmattan på baksidan.