Emma

..kan jag nu meddela att vår gästtoalett på bottenvåningen har fått ett nytt utseende.

Kom gärna och titta. Hör man av sig innan kan det finnas fika i köket också.

Jag svängde in på Norrköpingsvägen och mötte bilen. I backspegeln såg jag hur den vände och körde efter mig. Dom följde efter mig ända in på min egen gata. Då kom blåljusen på. Det var bara att svänga in till kanten och stanna. Alkoholtestet kom fram och medan de kollade mitt körkort pratade vi lite kyrka och jag fick berätta om den globala veckan och vad vi gjort på ungdomssamlingen ikväll. Så att missionera i sitt eget land och på sin egen gata är inte så svårt trots allt. De såg väldigt nöjda ut när vi skiljdes åt med "trevlig helg" och "sov så gott".

Plötsligt svängde humöret och jag vill bara vara hemma med någon enkel. Slippa vara påträngt social. Hoppas att det blir söndag snart.

..får väl jag också?

Jag fortsätter på gårdagens tema och lägger ut skrivdelen.

Så formas ett människoliv

Jag sitter i bussen på väg hem till mina föräldrar och funderar. Ända sen sms:et med frågan 'Varför är vi som vi är?', från okänd avsändare, blev skickat till min mobil har jag funderat denna korta fråga. Min första tanke var, det beror på hur vi har blivit uppfostrade. Ett enkelt svar. Men är det så lätt? Är vi endast formade av vår barndom? Tanken gör mig rädd. Hur många misstag och fel kommer inte jag att göra med mina barn? Ska de bara bli präglade av vad jag gör? Kommer deras agerande bero på bara mig? Eller är svaret mer komplicerat?

Anders Carlberg skriver i artikeln Personlighetens vagga (Generationsklyftan hotar demokratin, 2007) att föräldrarnas förmåga att parera, bejaka, hålla tillbaka och korrigera har stor betydelse för en människas fortsatta liv. Därmed är föräldrarnas makt över barnet stor. Jag läste hans artikel och trodde att det enkla svaret var vad jag sökte. Någon dag senare diskuterade jag frågan med en bekant. Det hon sa fick mig att börja fundera igen.

– Tänk på vad livet innehåller. Skolan, kompisar, aktiviteter, jobb, resor, möten och upplevelser av olika slag. Hur kan det då bara vara dina föräldrar som påverkar? Även när du är liten får du andra intryck av mycket mer än dina föräldrar.

Jag tänker tillbaka på min barndom. Vad har gjort mig till den jag är nu? Skolan? Hur många olika personligheter hade jag inte haft bara under grundskolan? Så många olika gäng jag hade varit med i. Jag påminner mig själv om alla de egenskaper de olika grupperna hade. En var tyst, blyg och blev alltid vald sist. En annan tog för sig, räckte alltid upp handen på lektionen och klassades alltid som de bästa. Ytterligare en gjorde revolt, skrev listor för att förändra och sa emot allt. Vilka egenskaper har följt med från alla dessa tider?

Jag tar upp mobilen och läser meddelandet ännu en gång. 'Varför är vi som vi är?' Jag tittar ut genom bussfönstret. Människor, stressade människor, sminkade och tillgjorda människor. Ett samhälle som är präglat av framgång, pengar och lycka. Något som inverkar på oss alla. Men har just tiden en stor inverkan på våra liv?

Ett möte dyker upp i huvudet. Jag var runt 16 år. Många av mina helger tillbringades ute och på fester. Jag umgicks med kompisar, hade nya killar varje helg och drack mer än vad jag borde. Hemma var jag den ordentliga dottern som hade städat rum, hjälpte till mycket och var duktig i skolan. En dag träffade jag en tjej, några år äldre än jag, som kom att bli min mentor men också bästa vän. På ungefär samma sätt som Maria Marchner skriver i En avhoppares berättelse (Metro 11.12.2006) om Mohsen Hakim som förändrade Johnny Höglins liv genom att berätta sanningen och räcka fram en hjälpande hand, gjorde min kompis för mig.

Jag kliver av bussen och stannar framför det gula huset där mina föräldrar bor. Omedveten om det, påverkade mina föräldrar mig när jag var liten, kanske var de också omedvetna om det många gånger. Liksom allt annat som har gjort mig till den jag är, det har skett omedvetet. Många gånger kan man inte sätta fingret på vad som har format mig till den jag är. Alla dessa faktorer som finns varje dag. Det är oändligt många. Mitt liv formas alltså dagligen utan att jag egentligen tänker på det.

När jag kliver in genom mina föräldrars dörr möter de mig med glädje. Det slår mig att människor, som utgör samhället, har störst inverkan på hur våra liv formas. Oberoende vem det är eller vad för relation man har till personen. Efter att ha kommit underfund med detta dyker ännu en fråga upp. En fråga som förmodligen kommer att följa mig i alla mina kommande möten. En fråga som skrämmer mig. Om många av faktorerna vi blir påverkade av är omedvetna, hur påverkar jag då min omgivning?

Clobbes läsning inför nationellaproven i svenska påminde mig om att jag knappt läst mina egna prov. Så för att slå två flugor i en smäll lägger jag ut en här, jag får ett blogginlägg och hinner läsa igenom texten.

Har du tänkt på att när du ser ner på det du själv har, förminskas även jag. Det är en strof ur sången ”Det betyder nåt” skriven av Tommie Sewón, en kristen musiker och författare. Texten i den här låten berättar vad jag tänker om hur man inverkar på personer. Hur mycket en människa kan beröra utan att veta om det och att minsta lilla handling och ord kan påverka en människa mer än vi tror.

Det jag har tänkt ta upp idag handlar just om det här. Hur vi människor uppfattar saker så olika att man aldrig kan säga vilken händelse, vilka ord, vilka människor eller vilka symboler som ger mest intryck. Det jag känner är en betydelsefull grej i mitt liv kan ses som en liten bagatell i ditt.

Här kommer min bild in, bilden på en fot, klädd i en röd klacksko. Avtrycket som foten gör är barfota. Bilden är årets framsida på texthäftet till det nationella kursprovet i svenska gjord av Karl Melander. Bilden tilltalade mig för den säger att jag kan tro att jag ger ett visst intryck, medan uppfattningen blir en helt annan. Att jag kan tänka att den röda klackskon jag har är underbar medan någon annan bara ser en helt vanlig fot.

Alla har vi nog en längtan efter att få ge intryck och kanske till och med göra avtryck. Måste vi tänka på vad vi säger, vad vi gör, hur vi beter oss bara för att någon annan ska få bli träffad av vad vi gör? Precis i början sa jag ju att det inte spelar någon roll vad man gör eftersom alla tolkar efter sina egna kognitiva scheman, men hur ska vi då föra oss för att kunna göra den påverkan vi vill på människor?

Tommie Sewón sjunger i samma sång som jag nämnde i början att en blick, ett hej kan rädda liv. Är det verkligen så? Kan en sådan liten gest göra att en person beslutar sig för att inte ta dom där pillrena, inte hoppa framför tåget eller rikta pistolen mot sitt eget huvud? Att varje, för oss kanske vardagliga sak, kan betyda så mycket för en annan visar att vi hela tiden, på varje plats vi befinner oss, är intrycksgivare men också intryckstagare. För tänk på hur många intryck du får under en dag, små som stora. Skulle du kunna räkna upp alla? Jag tror inte det.

Tänk dig en kille, vi kan kalla honom Simon. Simon har ganska dåligt självförtroende och han är en sån kille som inte vågar göra något utan att han vet att gänget tycker att det är okej. En dag kommer, enligt Simon, en av stans snyggaste tjejer förbi. Hon blickar över gänget, ler, säger hej och fortsätter sedan dit hon var på väg. De andra i Simons gäng reagerar inte, men för Simon var det här en sak som förmodligen gav honom något att tänka på, han kände att någon såg honom där bland alla andra. Hans självförtroende ökade och genom att våga visa sig utanför sin krets fick han kanske betyda mycket för andra genom ett lika simpelt hej som han fick.

Vad är det som gör att små saker berör vissa människor medan andra inte ens lägger märke till dem?

Bilden på foten och texten ”det betyder nåt” valde jag för att de båda tar upp just det jag vill säga med den här redovisningen. Ännu ett citat från Tommie Sewón: du är en levande ikon. Alltså bör vi kanske tänka på vad vi gör. För lika lätt det är att ge en positiv inverkan på människor lika lätt är det att göra motsatsen. Som den första strof jag citerade kan en nedvärderande kommentar som är riktad till oss själva, för att påpeka att man har något fel ha stora konsekvenser för någon annan.



Det här var min text inför det muntliga provet och alltså skriven för ett år sen.

November, måndag och regn. Kunde dagen bli värre? Det kunde den. Jag gick till apoteket för att handla salva till mina munsår. VILKET RÅN ! 500, nyss intjänade, kronor försvann. "Ja ja, men 500 är väl inte så mycket om man vill blir bra" kanske du tänker nu. Men släpp den tanken! Det är bara hälften av vad jag betalat allt som allt. Det var den femte salvan jag fått utskriven. Och dom ska kalla sig doktorer. Kanske är det svininfluensan jag ska skylla på, eftersom vårdcentralerna inte har personal nog åt dom som har problem, utan bara satsar allt på vaccinering. Jo, jag tycker att det är bra att man vaccinerar sig, men jag vill faktiskt ha en kompetent doktor så att inte mer pengar går till spillo.

Det var dagens klagomål.

För att kompensera det negativa så kan jag berätta att Margaretha ringde idag och frågade om jag kunde vikariera imorgon. Så jag tar det som att jag gjorde ett bra intryck förra gången jag var på Hannaskolan.

Hemkommen efter en plågsamt kall cykelfärd hem, spred sig leendet i mitt ansikte. Där låg den. Inbjudande, matig och full av kunskap. Månadens Buffé! När sminket var borttaget och tänderna borstade, tog jag min tidning och gick in till mitt. Den genomsyrades av jul och därmed hölls gårdagens känsla kvar. Advent är snart här, med allt vad det innebär. Julpyntning, tomteansikten och Leif.

Det första draget var glädje. Det andra var sorg. Ännu ett drag senare hade förväntan anslutit. Ytterligare ett så fanns också saknaden där. Varje litet penseldrag hade sin känsla. Det lilla utrymmet brevid trappen var påväg att förändras. Från en tonårstjejs mysiga "serietidningstoalett" till en klassisk gästtoalett. Den annars så färgglada och personliga inredningen byts ut mot vitt och stilrent. Men med ett steg i taget kommer nog också jag att vänja mig.

Unga människor. Alkohol. Sol. Filmkameror. Lust. Pengar.

Håna mig för att jag tycker att det är bra. Tyck att det är slöseri med tid. Tala bakom min rygg (eller säg det kanske hellre till mig, ingen annan vill nog lyssna). Jag tänker titta i alla fall, för nu är det snart dags. Paradise Hotel börjar nästa söndag.