Resan till Örebro började med att jag jämfördes med en pojkes mormor. För att komma in i tågvagnen var man tvungen att gå ett par-tre trappsteg och framför mig gick en kille i 13-års åldern. När jag skulle på vände han sig om och frågade om han skulle hålla i kryckorna. Jag svarade jatack och kände mig lite sämre för att jag erkänt mig svag men jag kunde inte säga nej när han frågade så snällt. Efter att jag kommit på och han dessutom öppnat dörren åt mig droppar han "min mormor bröt foten för inte så länge sen och hon behövde också massor av hjälp". Vi satte oss vid samma bord och efter att han frågat hur jag fick skadan började han berätta om sig själv. Sött! Nu vet jag allt om hans liv. Han trodde nog att jag inte åkt så mycket tåg för när jag började göra mig i ordning förklarade han att man kunde sitta en stund till för dom ropade ut så långt innan. Han förklarade också hur man öppnade dörren "drar du i handtaget så öppnar du dörren". Det var en spännande resa!