Härom dagen lyfte jag inte tillräckligt på fötterna vilket resuterade i att jag fick en väldig lutning framåt, tog ett par lång kliv, sträckte på mig och fortsatte gå, tillsynes oberörd av mitt snubblande. Kom på mig själv med att sucka av lättnad när jag insåg att jag faktiskt inte hade ramlat. Varför skulle det ha varit så pinsamt? Jo, därför att det inte finns så många saker att snubbla på när man går på avenyn. En lite för hög platta är inget man tänker på om man inte som jag lyckas snubbla på den. Nästa gång ska jag nog falla för att se hur det känns.