sol, skog och djur
Lite smått sol-desperata tog jag och Moa oss ut i skogen för att kunna sola topless för att undvika vita ränder inför 2 stora dagar med klänningar som kommer att visa mycket hud. Som tur var hade Moa på sig klackskor (låga men ändå klackskor) för att inte känna sig allt för skogsmullig.
Första hållplatsen blev ett gärde i skogen. Efter 5 sek på filten var både jag och filten täckta av små hoppande kryp (smart Emma.. torkat gräs, såklart att det är massor av smådjur!) . Vi påbörjade en förflyttning, till en plats jag var osäker på om den fanns, en kulle längre in i skogen som jag fikade på en gång när jag var liten. Vi traskade på rakt in i skogen, över stockar, diken fyllda med vatten och torkad mossa. Moa med sina klackskor och lilla svarta handväska och jag med mina vita, nytvättade tygskor och datorväskan.
Och där fanns den, min fikakulle från förr ! Solig och relativt platt längst upp. Än en gång viktes filtarna ut och där låg vi med våra skolböcker mitt i skogen.
Ett skrik från Moa och platsen brevid mig var plötsligt tom. Sympatisk som jag är for jag också snabbt upp från min plats och undrade lite smått nervöst vad det var. Där låg den. Ormen. Två decimeter från filtfliken som Moa, för bara några sekunder sen, haft sitt huvud på. Spända och med en lätt rädsla i rösten började vi diskutera om det var en huggorm och hur vi skulle få bort den. Nervositeten ökade när ormen endast reagerade genom att lyfta huvudet när matteboken, med en duns, landade 2 cm från den. Efter ett samtal om hur en huggorm ser ut egentligen (det var förmodligen var en huggorm) och hur man får bort den och ett försök till att skrämma den med en toarulle slingrade den sig vidare in i skogen igen. Nervöst placerade vi oss på filtarna igen och försökte fånga lite sol. Stunden var inte lång innan vi resta oss och åkte hem istället.
Ännu ett djur möte dök upp påvägen hem när vi hittade en död mus vid vägkanten. Inte lika spännande som den slingrande varelsen men ändå ett möte.
Förmodligen kommer vi inte ut i naturen på ett bra tag om man inte räknar skytteparken eller gräsmattan på baksidan.
Och där fanns den, min fikakulle från förr ! Solig och relativt platt längst upp. Än en gång viktes filtarna ut och där låg vi med våra skolböcker mitt i skogen.
Ett skrik från Moa och platsen brevid mig var plötsligt tom. Sympatisk som jag är for jag också snabbt upp från min plats och undrade lite smått nervöst vad det var. Där låg den. Ormen. Två decimeter från filtfliken som Moa, för bara några sekunder sen, haft sitt huvud på. Spända och med en lätt rädsla i rösten började vi diskutera om det var en huggorm och hur vi skulle få bort den. Nervositeten ökade när ormen endast reagerade genom att lyfta huvudet när matteboken, med en duns, landade 2 cm från den. Efter ett samtal om hur en huggorm ser ut egentligen (det var förmodligen var en huggorm) och hur man får bort den och ett försök till att skrämma den med en toarulle slingrade den sig vidare in i skogen igen. Nervöst placerade vi oss på filtarna igen och försökte fånga lite sol. Stunden var inte lång innan vi resta oss och åkte hem istället.
Ännu ett djur möte dök upp påvägen hem när vi hittade en död mus vid vägkanten. Inte lika spännande som den slingrande varelsen men ändå ett möte.
Förmodligen kommer vi inte ut i naturen på ett bra tag om man inte räknar skytteparken eller gräsmattan på baksidan.
