Lungt och fint börjar min gång till psykologilektionen. Noterar att de två största fåglarna sitter på lärarhuset, det är okej, där kan de inte göra något. Jag fortsätter. Plötsligt hör jag vingslag ovanför huvudet. Varför just jag?
Jag springer böjt med böckerna över huvudet och hör Sara skratta. Innan jag tittar upp och ser fågeln sittandes i trädet vid "ingången" tänker jag: Åh, vad roligt vi har åt Emmas rädsla. Du skulle bara veta hur det känns.
När jag svettig och illamående kommer in i klassrummet påpekar jag att fåglarna borde skjutas. Därpå säger Desirée (läraren) att jag ska börja titta på bilder och läsa om fåglar för att bli av med rädslan. Visst det vore ju skönt men ...
Nej tack, innan jag har åkt hem ska dom där fåglarna vara borta!