Det är fascinerande att bön och lovsång kan förena människor så som det gör. All irritation och det man har retat sig på innan försvinner.
Förmodligen kommer ett längre inlägg om detta imorgon men jag måste få min sömn först.
Jag satt på Espresso House för att äta frukost. Många har nog redan reflekterat över kaffedrickandet och jag ska inte vara sämre. Dagens första klunk kaffe. En klunk, den går snabbt men sätter prägel på resten av dagen. Som idag till exempel; väckarklockan ringde inte (stort misstag att köpa en batteridriven klocka), temperaturen ute hade letat sig ner under nollstrecket igen, kursveckan startar idag och alla uppgifter är inte klara. Det var som upplagt för en dålig dag. Jag fick stressa ner till stan för ett kort möte, utan varken frukost eller kaffe i magen. Därefter hade jag 2 timmar att fördriva innan Samuel skulle plocka upp mig. Klockan var innan 9.00 så att hitta ett café som var öppet men inte fullt var som att leta efter ett örhänge man tappat på krogen. Så med all packning tog jag mig fram och tillbaka över stadens gator. När jag för tredje gången gick förbi Espresso House hade de äntligen öppnat och jag gick lättat in. Jag beställde en kaffe och en frukostsmörgås. Tjejen i kassan måste ha sett min desperata blick och upplyste mig om att betalade jag 4 kronor extra fick jag en stor kaffe (förmodligen standard att säga så, men det känns bättre att säga att hon sa det endast till mig). Jag satte mig tillrätta. Tog upp min kalender, en penna och ett skrivblock. Efter en stund tog jag första klunken. Kaffet hade bara hunnit svalna så att det fortfarande var jättevarmt men inte kokhett. Smaken träffade helt rätt, första klunken ingav ett lugn, en säkerhet och en positiv känsla. Nu skulle jag klara allt. Hade det däremot varit för varmt, för kallt, för starkt eller för svagt hade dagen fortsatt på det halvtaskiga sätt den börjat. Så den lilla klunken, det korta ögonblicket har en så stor påverkan. Tänk på det nästa gång du ska göra kaffe till någon.
Jag sitter i en skön soffa hemma hos Wåhlander/Mencin och kommer på att jag inte skrivit en månadsrapport under hela året (enligt teamträningsskolan är det nog en av de viktigare uppgifterna och som det låter ska det in en sån per månad). Eftersom en ny kursvecka nalkas så bestämde jag mig för att skriva en halvårsrapport + denna månadens rapport. Jag hittade också något som jag börjat skriva på och använde mig utav.
"Höstterminen, som började med en kursvecka, kändes spännande. Gymnasiet var slut och nu skulle jag få göra något betydelsefullt i kyrkan samtidigt som jag läste något, som jag knappt visste vad det innebar. Kyrkan och de som jobbade där kände jag redan till eftersom jag sprungit i Immanuelskyrkans lokaler sedan barnsben.
Kursveckan blev ganska omtumlande. Det var ett möte med en kyrkokultur som jag inte riktigt var van vid eller hade haft intresse av. Så många ”checka” unga vuxna som ville göra allt för att frälsa ungdomarna i deras stad. Visst, underbart för dom, men det var inte riktigt min tanke. Jag vill vara i kyrkan för att visa ungdomar att man kan vara kristen utan att fastna i ”kyrkobubblan”, bli en instängd människa som tror att allt blir frid och fröjd bara man tror på Gud. Det blev ändå en bra vecka med lärdomar, tankar och nya bekantskaper."
(Det kan vara så att någon av mina "klasskamrater" läser detta. Tar du illa upp, gör inte det för då har du bara tolkat allt som dåligt)
Nästa vecka ska jag alltså tillbaka till dessa människor. Vissa av dem kallar jag nu vänner andra är fortfarande bara bekanta. Men det gör mig inget. Finns det någon som kan trivas ihop med alla i en grupp på 50 personer, sammansatta endast för att de ska läsa samma kurs, är jag imponerad. Veckan ska faktiskt bli kul och jag hoppas på intressanta lektioner.
För att också ge en kommentar till "kyrkobubblan". Jag har fortfarande den inställningen att jag vill vara i kyrkan för att möta ungdomarna där och visa att det finns en värld utanför den trygga kyrkan som inte är så farlig som många inbillar sig, men också visa att man kan stiga in i (vara i) den tillsammans med en Gud som står över allt.
Igår tittade jag på debattprogrammet 'Ekdal'. Det första de skulle diskutera var Tiger Woods comeback. Jesper Parnevik fanns med på telefon och Peppe Eng var inbjuden. Dessutom hade de bjudit in en, för mig okänd, "bloggerska" (konstigt att titulera sig så). Hon hade tydligen massa åsikter om Woods skulle få komma tillbaka eller inte. Peppe och Jesper var sunda i sin syn på detta (tycker jag), "han kan det han gör och väljer ett tillfälle som är bra för honom själv." Men denna bloggerska hade ju ingen koll! "Ska man få spela på en så hög nivå när man har gjort som han? På något sätt borde han straffas." Vad har hans affärer med att göra hur han spelar? Ingenting! Jag kan inte mycket om golf, men så mycket vet jag att man kan kalla någon för ett as, ett omoraliskt svin osv, men att säga att någon inte får göra det han är bäst på pga detta är ju bara ogenomtänkt. Men grattis till tv4, de lyckades nog uppröra fler tittare än mig och det är väl därför man har ett debattprogram?