Det tar faktiskt en stund. Man behöver inte hinna öppna ögonen, det räcker med att ta ett djupt andetag och känna dofterna så kommer man på det. Men det tar faktiskt en stund på morgonen innan jag inser att jag inte är i det vanliga. Jag är långt bort i mörkaste Afrika. Mitt rum är plötsligt i Kenya. Så nära - så långt ifrån.
Uppdraget; att jämföra det svenska och det kenyanska skolsystemet, leder lätt in på klichéer. För om man någon gång läst en artikel om andra skolsystem eller sett nåt endaste litet reportage från någon av världens barngalor så vet man. Man vet såklart att vi har det så mycket bättre än vi tror och att vi, i jämförelse med de flesta andra, klagar så mycket mer än vi borde. Vi ställer krav långt högre än de flesta skulle drömma om.
Men nu när jag nästan är mitt i det, nu när jag känner det från morgonens första andetag - Ja, vad kan jag säga? Vad kan jag göra för att andra ska förstå skillnaden? Vad kan jag göra för att jag ska lära mig av skillnaden?: Kommer jag att klaga mindre när jag mött elever som njuter av multiplikationstabeller och frossar i kemiska formler? Eller glömmer jag?
Jag tar för givet att jag kan ta mig till skolan oavsett väder. Jag vet att jag får uttrycka min åsikt i alla miljöer, när som helst. Jag får lära mig att se saker från olika perspektiv, och den kenyanska skolan? Dit är vägen lång och jobbig att gå. Där får du saker inpräntade i skallen. Där får du inte ifrågasätta. Där är du inte säker på om du blir mättad. Där vet du att du kan få en smäll.
Hemma i Sverige kan jag sova bort en lektion, låna någons anteckningar och vara ikapp. Det går inte här. Jag kan ta prov med en klackspark eftersom jag vet att det kommer fler. I den kenyanska skolan får du en chans per år. Blir du inte godkänd, är det bara att börja om.
Jag gnäller över att mitt studiebidrag inte räcker till varje månad. Jag funderar över hur jag ska få pengarna att räcka till jeansen för 600 kr, biobesök och fikastunder med olika människor och hur jag ska få mina föräldrar att öka mitt månadsbelopp. Fika är bara att glömma i Kenya, likaså bion och de nya jeansen. Istället funderar du på hur den lilla summa som du hinner tjäna efter skolan ska räcka till mat för hela familjen, hur du ska hinna göra dina läxor, hjälpa till hemma och jobba.
Kanske klagar vi för mycket, kanske är vi för dåliga på att se vad vi har. För att vi har rätt att vara missnöjda, låter vi allt som inte duger få synas. Alla borde smittas av dem som vet hur man uppskattar. Och kanske, bara kanske, har jag lärt mig att ta vara på vad jag har, istället för att fundera på vad jag kan kräva. Och vips, där blev en intressant och lärorik upplevelse uttryckt som den klyscha jag ville undvika.
När jag är tillbaka hemma, när lukterna är de där gamla bekanta, när jag känner lusten att klaga, kanske jag funderar en gång till och blir påmind om människorna från det inte så helmörka Afrika.
Emma Höglund
TUSEN TACK !
